På söndag röstar vi om AI – vare sig vi pratar om det eller inte

En reflektion på ungefär fem minuters läsning. Mina egna tankar, nedskrivna några dagar före valet.

Debatten hölls. Den hördes bara inte.

På söndag är det val. Vi har debatterat vård, skola, gäng, elpriser och försvar. Viktiga frågor, allihop.

Om AI hölls debatten i lördags.

Sveriges Radio ska ha erkännande – de gjorde jobbet. I Ekots lördagsintervju avslutades en tredelad valspecial om AI – först forskarna om demokratin och ekonomin, sedan företrädare för alla åtta riksdagspartier i debatt. Femtiotvå minuter, en lördagsförmiddag, sex dagar före valet. Veckan innan hade Studio Ett ett inslag med rubriken "AI lyser med sin frånvaro i valrörelsen."

Så frågan finns. Den finns bara inte där valet avgörs. I flera partiers valplattformar förekommer orden "artificiell intelligens" inte en enda gång.

Och i Studio Ett-inslaget sa civilministern något jag inte har kunnat släppa. Han medgav att delar av utvecklingen oroar honom – men hänvisade till väljarnas och mediernas prioriteringar. En av forskarna i studion kallade det uppgivenhet.

Jag väljer att läsa det som något annat: en instruktion. För om ministern följer väljarna, då är det väljarna som sätter dagordningen. Det är vi. Det är på söndag.

Mandatperioden går till 2030

Jag tänker ofta på var vi var för fyra år sedan. ChatGPT var inte lanserat. AI var något som sorterade dina flöden i bakgrunden, inte något du pratade med.

Idag har en majoritet av svenskarna använt en AI-chatbott och veckoanvändningen har tredubblats på ett år. De som bygger tekniken räknar med större skiften än så inom just de här fyra åren. De kan ha fel – prognoser om AI har haft fel förut, i båda riktningarna. Men om de har ungefär rätt händer det under exakt den mandatperiod vi röstar om nu.

De partier vi väljer på söndag är de som ska hantera det. Inte nästa gångs partier. De här.

Fem saker jag oroar mig för

Jag är inte rädd för Terminator. En maskin som vaknar och bestämmer sig för att döda oss är det minst troliga scenariot. Det jag oroar mig för är tråkigare och mycket närmare: att vi inte styr. Så här tänker jag att det kan bli om vi inte gör det.

1. Omställningen kommer utan skyddsnät. Kognitivt arbete går från bristvara till dussinvara, och makten flyttar dit bristen finns. Man kan sakta ner ett strukturskifte – man kan inte rösta bort det. Utan omställning, studiefinansiering och trygghet mellan två jobb blir resultatet inte effektivitet, utan otrygghet som gör människor arga på varandra istället för på det som faktiskt hände. Resonemanget i sin helhet: Bristen bestämmer makten. Och bristen har precis bytt sida.

2. Klyftan gjuts fast. Drygt hälften av tjänstemännen använder AI-verktyg, men bara var tredje i arbetaryrken. Hälften av de högskoleutbildade, en tredjedel av dem med grundskola eller gymnasium, drygt var tionde pensionär. Och det vanligaste skälet att avstå är inte motstånd – det är att man inte vet vad det är. Det gör det till en bildningsfråga: skola, vuxenutbildning, yrkeshögskola, folkbildning. Siffrorna: Hypen har lagt sig. Inte användningen.

3. Ansvaret försvinner in i modellen. Det här pågår redan – över hundra svenska myndigheter har fått i uppdrag att redovisa hur de arbetar med AI. Vi kan inte se hur en modell tänker, bara vad som kommer ut. Vem är ansvarig när ett beslut om ditt bidrag, din plats eller ditt barn har passerat en modell – och vad kan du överklaga? Min linje är enkel: AI får aldrig bli den som är ansvarig. Det ska alltid finnas en människa med namn som äger utfallet. Om vad som händer när tekniken har fel: När AI har fel

4. Off-knappen ligger i ett annat land. Det byggs ingen ledande AI i Sverige. I somras släcktes en av världens mest kapabla modeller globalt på tre dagar – inte av ett tekniskt fel, utan efter ett politiskt beslut i ett annat land. AI är gränslös, men kontrollen är nationell. Frågan är inte teoretisk: regeringen tog i juli första steget mot europeiska AI-gigafabriker, uttalat för att stärka vårt oberoende. Nu är frågan hur hårt vi menar det – egen kapacitet, egen el, öppna standarder. Hela resonemanget: Vem äger din off-knapp?

5. Sanningen blir förhandlingsbar. All text, all röst, all bild och snart all video kan tillverkas. Mejlet kan vara genererat, rösten i telefonen klonad, profilen aldrig ha funnits. Det här valet har redan granskats med AI för att kartlägga vad som sprids i sociala medier – tiotusentals inlägg. En demokrati vilar på att vi kan bli oense om samma verklighet. Samtidigt har spelplanen för politisk kommunikation ritats om: min kollega Peggy har gått igenom vad som faktiskt hände i Ett år med TTPA – så har politisk annonsering förändrats

Och nej, jag tror inte att mer regler alltid är svaret. Jag brottas med det själv och min kollega Rasmus har skrivit om risken att EU:s goda avsikter blir en bromskloss: Tänk om EU:s goda avsikter blir bromsklossen? Det finns ingen enkel sida att välja här. Det jag vill är att de som beslutar åt oss faktiskt har tänkt på frågan – och är beredda att ändra sig när verkligheten gör det.

Jag vet inte vad du ska rösta på

Och jag kommer inte att låtsas att jag gör det. Jag vet inte vilket parti som har rätt här, och jag är misstänksam mot alla som är helt säkra. Frågan är för ny och för rörlig för tvärsäkerhet.

Jag ber om något mycket mindre än att du håller med mig.

Min egen hemläxa före söndag – om du vill göra den med mig tar den tjugo minuter

Bestäm om det här är viktigt för dig. Om AI hamnar långt ner på din lista jämfört med annat: helt okej. Då har du åtminstone tagit ställning istället för att inte ha tänkt på det.

Om det är viktigt: läs och lyssna. AI-debatten mellan riksdagspartierna finns i Ekots lördagsintervju – en timme, alla åtta partier, gratis. Sök sedan på partiets namn plus "AI" eller "digitalisering". Håll de fem punkterna ovan i handen som checklista.

Låt det väga in – och prata om det. Inte som enda fråga. Som en av flera. Det är svårt för en enskild person att göra stor skillnad, men ju fler som pratar om det, desto mer tryck i samhället. Och det var precis det civilministern sa att han väntade på.

Framtidstro är inte att tro att det löser sig

Jag är optimist. Jag använder AI varje dag och tänker fortsätta. Jag tror att tekniken kan göra enorm nytta – i vården, i skolan, i det lilla företaget, i föreningen som aldrig haft råd med en analysavdelning.

Men optimism utan handling är bara önsketänkande. Framtidstro är att agera som om framtiden fortfarande går att påverka.

Tekniken är inget öde som drabbar oss. Den är ett vägval, och det görs nu – oavsett om vi väljer aktivt eller låter andra välja åt oss.

Vi röstar om AI på söndag. Vare sig vi pratar om det eller inte.

En personlig reflektion av Tobias Landén, Qlok. Håller du inte med? Bra – det är precis det samtalet jag hoppades på.